De flesta entreprenörer kontrollerar spårspänningen när ett spår ser löst ut. Då är skadorna redan på gång.
Ett stålbandsunderrede brister inte plötsligt. Det slits ut genom en kedja av små händelser. För hårt, och spelet mellan stift och bussning krymper, vilket accelererar slitaget på kedjehjulet och mellanhjulets kontaktpunkter. För löst och kedjan slår mot rullflänsarna och slipar bort länksidorna . Hur som helst, reparationsräkningen kommer månader senare, långt efter att justeringen hoppades över.
Under monsunsäsongen i Sydostasien packas lera in i underredet och spänner effektivt kedjan utan att någon rör justeraren. I sand från Mellanöstern arbetar slipkorn in i samma kontaktytor och gör det motsatta - det sliter större utrymmen, vilket gör en "korrekt" spänningsinställning missvisande. Inget av tillstånden förlåter en rutinmässig rundvandring som ignorerar mätaren.
2–200 tons stålbandsunderrede. Q345B huvudram med helgenomsvetsade lådbalkar. Stabil ram bevarar konsekvent bandspänning under belastning. Flytande tätningar och valfria FKM-fluorgummitätningar håller fettet där det hör hemma, så gränssnittet mellan stift och bussning bekämpar inte både slitage och föroreningar. Den kontinuerliga värderingen på 65 grader spelar roll även här - värme mjukar upp tätningar och ändrar spelrum, och en ram som motstår termisk distorsion håller hela monteringen förutsägbar.
